1796-1860 John Neagle Gallery Neagle's training in art began with instruction from the drawing-master Pietro Ancora and an apprenticeship to Thomas Wilson, a well-connected painter of signs and coaches in Philadelphia. Wilson introduced him to the painters Bass Otis and Thomas Sully, and Neagle became a protege of the latter. In 1818 Neagle decided to concentrate exclusively on portraits, setting up shop as an independent master. Aside from brief sojourns in Lexington, Kentucky, and New Orleans, Louisiana, he spent his career in Philadelphia. In May 1826 he married Sully's stepdaughter Mary, and for a time the son-in-law and father-in-law dominated the field of portraiture in the city. Neagle served as Director of the Pennsylvania Academy of Fine Arts, and was also a founder and president (1835-43) of the Artist's Fund Society of Philadelphia.  Related Paintings of John Neagle :. | Pat Lyon at the Forge | Portrait of a man in coat | Portrait of a gentleman | George Peabody | Colonel Augustus James Pleasonton |
Related Artists:
Girolamo da Carpi
(1501-1556) was an Italian painter and decorator who worked at the Court of the House of Este in Ferrara. He began painting in Ferrara, by report apprenticing to Benvenuto Tisi (il Garofalo); but by age 20, he had moved to Bologna, and is considered a figure of Early Renaissance painting of the local Bolognese School. He trained in the studio of a local painter who showed the influence of Lorenzo Costa and Raphael. In the 1520s Girolamo visited Rome and Bologna and was inspired by the Mannerist style of Giulio Romano. Geographically and stylistically he straddles the various influences. He returned to Ferrara and collaborated with Dosso Dossi and Garofalo among others on commissions for the d'Este family. Girolamo became the architect to Pope Julius III in 1550 and supervised the remodeling of the Vatican's belvedere. Returning to Ferrara, he was charged of the enlargements of the Castello Estense. Da Carpi's paintings include a Descent of the Holy Spirit, in the church of St Francis at Rovigo; a Madonna, an Adoration of the Magi, and a St. Catharine at Bologna; and the St. George and the St. Jerome at Ferrara.
George Chinnery
1774-1852,English painter. Although long rumoured to be Irish, Chinnery was brought up in London, where he showed a precocious talent as a portrait painter in the traditions of Romney and Cosway. His grandfather, the calligrapher William Chinnery sr, was the author of Writing and Drawing Made Easy, Amusing and Instructive (London, 1750); his father, William jr, was also a writing master, and exhibited portraits at the Free Society of Artists. George entered the Royal Academy Schools in 1792
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.